Berättelser från hemtjänsten

Efter gårdagens beskrivning av hemtjänsten fick jag denna berättelse. Fler beskriver samma sak.

Vardagsberättelse:

Så är det hos oss. Vi har påpekat det sååå många gånger och har även gjort en rapport på en specifik händelse då det inte fanns tid att ens läsa beslutet om en ny brukare som låg på första arbetspasset efter semestern - vilket kändes helt förkastligt, både från brukarens och personalens synvinkel. Att tvingas till ett oprofessionellt, opåläst första möte i någons hem är INTE rimligt!!! Jag arbetar i hemtjänsten, ett arbete som jag älskat i 17 år - men så illa som det ser ut idag har det aldrig gjort tidigare under mina år inom hemtjänsten, och jag vet faktiskt inte hur länge till jag orkar med detta... Att hela tiden kämpa i motvind och hur man än gör blir det aldrig nog bra, för tid är pengar och hemtjänst i glesbygd kostar helt klart för mycket. Vi ska arbeta enligt värdegrunden med Skellefteå Kommuns löften till brukarna - men vi får inte kosta pengar. Vi måste arbeta fler helger och kvällar, men vi måste själva "önska" det i Time Care - för vi får inte kosta pengar. Jag sliter mitt hår och pratar med arbetsgivaren och ber sektionen om hjälp, för jag vill att mina arbetskamrater precis som jag ska ha en rimlig arbetsbörda - men det kostar för mycket. Därför vet jag inte längre vad jag ska göra... Jag värnar om mina gamla medmänniskor och vill ge dem ett professionellt bemötande och verkligen låta dem känna att "den tid jag är hos dig är DIN tid" men jag VET att jag kostar för mycket, så jag hoppas att svettpärlorna i pannan inte avslöjar mig, att polisen inte har någon hastighetskontroll på väg till nästa ställe och jag försöker tänka och prioritera att det jag inte hinner dokumentera om tant Agda idag kan jag göra imorgon bitti - för det som gäller farbror Sven idag är viktigare att skriva och jag kan inte jobba över, för det kostar för mycket... Det är bara det att imorgon bitti måste jag grabba tag i nycklarna och åka iväg direkt, för 10 minuter efter att jag börjat mitt arbetspass ska jag vara hos tant Hulda som bor en mil bort... Så ja, jag känner igen problemet - och det gör min arbetsdag till en dag fylld av frustration, otillfredsställelse, dåligt samvete och uppgivenhet... Jag vet att jag är en duktig Undersköterska och jag är stolt över den insats jag KAN göra för mina medmänniskor, men tyvärr, det kostar för mycket...